Pemphigus/Pemphigoid (Bullous dermatosis)


Suspicion of autoimmune skin disease Bullos Pemfigoid (BP), Pemfigus, Paraneoplastic Pemfigus and Epidermolysis Bullos Aquisita (EBA). Differential diagnosis and disease monitoring.

Clinical background

Autoimmune bullous skin diseases include a group of serious diseases with blisters and erosions on skin and mucous membranes. The skin has adhesion molecules that stick the keratinocytes to each other and to the underlying basement membrane. Several of its molecules are the targets in the autoimmune skin diseases. An important factor is circulating antibodies directed against adhesion structures in the epidermis, the basement membrane or anchoring fibrils of the dermis. Pemphigus and pemphigoid are the two most common and most serious bullous diseases and the autoantibodies are considered an important part of the pathogenesis. In pemphigus the antibodies are directed against desmosomal adhesion proteins in the epidermis, whereas hemidesmosomal proteins are the targets of the antibodies in pemphigoid and similar diseases, such as IgA bullous dermatosis. In epidermolysis bullosa acquisita (EBA), anchoring fibrils (type VII collagen) are the antigen.


Pemphigus is a group of life threatening autoimmune bullous skin diseases with intraepithelial blisters. The molecular background of the blistering is the interference of the adhesion between the keratinocytes (acantholysis) by the autoantibodies against intercellular adhesion structures. Various forms of pemphigus have been identified and they have the intraepidermal division on different levels of the skin. In pemphigus vulgaris (PV) the blisters are located in the deeper layers of the epidermis, whereas in pemphigus foliaceus (PF), a less serious form, they are located in the upper layers of the epidermis. In PV there are autoantibodies against the extracellular domain of the desmoglein 3, an adhesion molecule that is found on the epidermal keratinocytes. Even though desmoglein 3 is the most important antigen in PV, many patients may also have antibodies against desmoglein 1, which is the most important antigen in PF. The autoantibodies in pemphigus are polyclonal and most of them are of the IgG4 subclass in active disease, whereas in remission they are usually IgG1.


Bullous pemphigoid (BP) is an autoimmune bullous skin disease that is recognised by subepidermal bullae and circulating antibodies against the basement membrane zone in epithelium. Earlier studies have shown that these autoantibodies primarily react with two components of hemidesmosomes, BP180 (type XVII collagen) and BP230. Hemidesmosomes are multiple protein complexes, which participate in the epithelial cell adhesion to the underlying basement membranes and bind the cytoskeleton to the extracellular matrix. BP230 is cytoplasmic and binds to intermediary filaments. BP180 is a transmembrane protein that can bind to receptors in the extracellular matrix. Antibodies against BP180 induce blisters if injected in mice. This shows that the autoantibodies against BP180 are pathogenic and are responsible for producing the blisters in BP. It has been shown that the NC16 domain, which is closest to the cell membranes, contains most of the epithopes of the molecule. There are several variants of BP that have antibodies against BP180 but that are clinically distinct from BP. Pemphigoid gestationis (PG) is a bullous disease that occurs in the last trimester of pregnancy and that also has antibodies against BP180. Cicatricial pemphigoid (CP) is a subepidermal autoimmune bullous disease, which, in contrast to BP, mainly affects mucous membranes in the conjunctive and oral, perianal and genital mucous membranes and leads to scarring in the affected tissue. In CP it has been shown that the antibodies react with several antigens besides B180, e.g. laminin 5.

Desmoglein 1 and 3 IgG antibodies

ELISA with recombinant antigens desmoglein 1 and 3. Desmoglein 1 is a desmosomal cadherin with a molecular weight of 160kD, whereas desmoglein 3 has a molecular weight of 130kD.

In pemphigus foliaceus the antibodies are mainly directed against desmoglein 1. In pemphigus vulgaris the antibodies are mainly directed against the extracellular domain of desmoglein 3 but some patients may also have antibodies against desmoglein 1.

BP180 and BP230 IgG antibodies

Serum samples are analyzed by ELISA technique with recombinant BP180 and BP230. BP180 has a molecular weight of 180kD and is also called BPAG2. BP230 has a molecular weight of 230kD and is also called BPAG1.

Antibodies towards BP180 and BP230 occurs in patients with bladder disease Bullous pemphigoid (BP). The antibodies are directed against the two components of the basement membrane zone of the epithelium BP180 (type XVII collagen) and BP230. Anti-BP230 are found in approximately 65% of patients with BP, while the anti-BP180 are found in almost all patients.

The serum level of anti-BP180 correlates with disease activity and BP230 correlates with disease duration. However, it seems that anti-BP230 does not cause blisters but is rather a consequence of damage to the keratinocytes. The antibodies may also be associated with paraneoplastic pemphigoid and other variations of BP. The different variants of BP include Pemphigoid gestationis (PG) that can develop during pregnancy and Cicatricial pemphigoid (CP) which is a sub epidermal autoimmune bladder disease.

Envoplakin IgG antibodies

Detection of Anti-Envoplakin (IgG) antibodies are intended for diagnostic of PNP (paraneoplastic pemphigus) which is a serious dermatosis associated with an underlying malignant disease - especially lymphoproliferative diseases non-Hodgkin's lymphoma and CLL (chronic lymphocytic leukemia). PNP can occur prior to the manifestation of malignancy why suspected PNP always is followed by investigation of malignant disease. Antibody concentrations correlate with disease activity and may be used to monitor treatment efficacy.


  • Probst C. et al., 2009. Clin Chim Acta. Development of ELISA for the specific determination of autoantibodies against envoplakin and periplakin in paraneoplastic pemphigus.
  • Baum S. et al, 2014. Autoimmun Rev. Diagnosis and classification of autoimmune blistering diseases.
  • Schmidt E. and Zillikens D., 2011.Dtsch Arztebl Int. The diagnosis and treatment of autoimmune blistering skin diseases.

Collagen type VII IgG antibodies

These antibodies occur in epidermolysis bullosa acquisita (EBA).

More information

Learn more about sampling.
> Read more

Download request forms

Autoimmune diagnostics

Can't find what you're looking for? We are here to help



Pemfigus/Pemfigoid (Blåsdermatos)


Misstanke om autoimmun hudsjukdom Bullös Pemfigoid (BP), Pemfigus, Paraneoplastisk Pemfigus och Epidermolysis Bullos Aquisita (EBA). Differentialdiagnostik och uppföljning av sjukdomen.


Autoimmuna blåsbildande hudsjukdomar omfattar en grupp svåra sjukdomar med blåsor och erosioner på hud och mukösa membraner. Huden har adhesionsmolekyler som håller fast keratinocyterna med varandra och vid det underliggande basalmembranet. Flera av dess molekyler är målet vid de autoimmuna hudsjukdomarna. En viktig faktor är cirkulerande antikroppar riktade mot adhesions strukturer i epidermis, basalmembranet eller anchoring fibrills i dermis. Pemfigus och pemfigoid är de två vanligaste och svåraste blåsbildande sjukdomarna och det anses att autoantikroppar är en viktig del av patogenesen. Vid pemfigus är antikropparna riktade mot desmosomala adhesions proteiner i epidermis, medan hemidesmosomala proteiner är målet för antikropparna vid pemfigoid och liknande sjukdomar som IgA bullous dermatosis. Vid epidermolysis bullosa acquisita (EBA) är anchoring fibrills (typ VII kollagen) antigenet.


Pemfigus är en grupp livshotande autoimmuna blåssjukdomar som har intraepiteliala blåsor. Den molekylära bakgrunden till blåsbildningen är att adhesionen mellan keratinocyter störs (akantolys) av autoantikropparna mot intercellulära adhesionsstrukturer. Olika former av pemfigus har identifierats och de har den intraepidermala delningen på olika nivåer. Vid pemfigus vulgaris (PV) är blåsorna lokaliserade till de djupare lagren medan de vid pemfigus foliaceus (PF), en mildare form, är lokaliserade till de övre lagren i epidermis. Vid PV finns autoantikroppar mot den extracellulära domänen på desmoglein 3, en adhesionsmolekyl som finns på de epidermala keratinocyterna. Även om desmoglein 3 är det viktigaste antigenet vid PV så kan många patienter också ha antikroppar mot desmoglein 1, som är det viktigaste antigenet vid PF. Autoantikropparna vid pemfigus är polyklonala och de flesta är av IgG4 subklass vid aktiv sjukdom, medan de vid remission oftast är IgG1.


Bullös pemfigoid (BP) är en autoimmun blåssjukdom som känns igen på subepidermala blåsor (bullae) och cirkulerande antikroppar mot basalmembrans-zonen i epitel. Tidigare studier har visat att dessa autoantikroppar huvudsakligen reagerar med två komponenter i hemidesmosomer nämligen BP180 (typ XVII kollagen) och BP230. Hemidesmosomer är multiproteinkomplex som deltar i adhesionen av epitelceller till den underliggande basalmembranen och binder samman cytoskelettet med extracellulärmatrix. BP230 är cytoplasmatisk och binder till intermediärfilament. BP180 är ett transmembranprotein som kan binda till receptorer i extracellulär matrixen. Antikroppar mot BP180 inducerar blåsor om de injiceras på möss och detta visar att autoantikropparna mot BP180 är patogena och ansvariga för blåsbildningen vid BP. Det har visats att NC16 domänen, vilken sitter närmast cellmembranen, innehåller de flesta epitoperna på molekylen. Det finns flera varianter av BP, som har antikroppar mot BP180, men som är kliniskt distinkta från BP. Pemfigoid gestationis (PG) är en blåssjukdom som förekommer i den sista trimestern av graviditeten och också har antikroppar mot BP180. Cicatriciell pemfigoid (CP) är en subepidermal autoimmun blåssjukdom som, i kontrast till BP, mest drabbar mukösa membraner i konjunktiva och oral, perianal och genital mukosa och leder till ärrbildning i den drabbade vävnaden. Vid CP har det visats att antikropparna reagerar med flera olika antigener förutom BP180, t.ex. laminin 5.

Desmoglein 1 och 3 IgG antikroppar

ELISA med rekombinant desmoglein 1 och 3 antigen. Desmoglein 1 är ett desmosomalt cadherin med en molekylvikt på 160kD medan desmoglein 3 har en molekylvikt på 130kD.

Vid pemfigus foliaceus är antikropparna framförallt riktade mot desmoglein 1. Vid pemfigus vulgaris är antikropparna framförallt riktade mot den extracellulära domänen på desmoglein 3, men en del patienter kan också ha antikroppar mot desmoglein 1.

BP180 och BP230 IgG antikroppar

ELISA med rekombinanta BP180 och BP230 antigen. BP180 har en molekylvikt på 180kD och kallas också BPAG2. BP230 har en molekylvikt på 230kD och kallas också BPAG1.

Antikroppar mot BP180 och BP230 förekommer hos patienter med blåssjukdomen Bullous pemfigoid (BP). Antikropparna riktas mot två komponenter i basalmembranzonen i epitelet, BP180 (typ XVII kollagen) och BP230. Anti-BP230 förekommer hos ca 65% av patienterna med BP, medan anti-BP180 förekommer hos nästan alla patienter. Serumnivån av anti-BP180 korrelerar med sjukdomsaktivitet och BP230 korrelerar med sjukdomslängd. Det verkar dock som att anti-BP230 inte orsakar blåsor utan är snarare en konsekvens av skada på keratinocyterna. Antikropparna kan även vara förknippade med paraneoplastisk pemfigoid samt olika varianter av BP. De olika varianterna av BP inkluderar Pemphigoid gestationis (PG) som kan utvecklas under graviditet samt Cicatricial pemphigoid (CP) som är en subepidermal autoimmune blåssjukdom.

Envoplakin IgG antikroppar

Detektion av Anti-Envoplakin (IgG) antikroppar är avsett för diagnosticering av PNP (paraneoplastisk pemfigus) vilket är en allvarlig blåsdermatos associerad med en bakomliggande malign sjukdom – framför allt lymfoproliferativa sjukdomar som non-Hodgkins lymfom och KLL (kronisk lymfatisk leukemi).

PNP kan inträffa innan manifestation av malignt tillstånd varför misstänkt PNP alltid följs av utredning av malign sjukdom. Antikroppskoncentrationer korrelerar med sjukdomsaktivitet och kan användas för att följa behandlingseffekt.


  • Probst C. et al., 2009. Clin Chim Acta. Development of ELISA for the specific determination of autoantibodies against envoplakin and periplakin in paraneoplastic pemphigus.
  • Baum S. et al, 2014. Autoimmun Rev. Diagnosis and classification of autoimmune blistering diseases.
  • Schmidt E. and Zillikens D., 2011.Dtsch Arztebl Int. The diagnosis and treatment of autoimmune blistering skin diseases.

Kollagen VII IgG antikroppar

Dessa antikroppar förekommer vid epidermolysis bullosa acquisita (EBA).

Mer information

Mer information om provtagning.
> Läs mer

Ladda ner remiss

Autoimmun diagnostik

Hittar du inte vad du söker? Vi kan hjälpa till